Den motvilliga globetrottern

I morgon far vi till Portugal. För en gångs skull har jag inte resfeber. Kanske för att jag vet ungefär vad som väntar vilket mest bara är härlighet. Jag ska erkänna att jag i drygt tjugo år har haft stora problem med att resa. Jag är inget stort fan av det, ty är en trygghetsknarkande hemmagris av rang. Därför är det så ironiskt att jag skaffat mig en utländsk man och liksom är tvungen att resa någonstans varje år. Vår son har ju sin familj i flera länder så det är omöjligt för mig att motsätta mig färder över haven bara för att jag "inte har lust".
 
Något som gör att jag inte trivs på resande fot är 1: flyttade i stort sett varje år under tonåren vilket skapat en inre rotlöshet, 2: har en släng av hälsoångest och fasar för att bli sjuk utomlands, 3: hälsoångesten gör det svårt att njuta av restaurangbesök vilket ju är en av de saker man spenderar mycket tid med att göra under resor, 4: känner mig kvävd av sightseeing och gruppresor där alla gör samma sak.
 
I Portugal slipper jag sightseeing, men däremot kommer vi att bo sex pers i en lägenhet. Min sambo är dessutom från en restaurangälskande kultur och man pratar ständigt om mat. Gruppmentaliteten säger alltså att det är på restauranger och caféer vi bör spendera den mesta tiden. Otur för mig! Men jag är väluppfostrad och försöker verka entusiastisk. Jag kan inte förstå att jag är så här otroligt ointresserad av mat. Det har alltid varit så, även innan hälsoångesten fick mig i sitt grepp. Också i det här fallet är det ironiskt att jag blivit ihop men en som talar så lyriskt om råvaror och tillagningsmetoder när jag själv helst käkar smörgås. Igår svängde han förresten ihop en smarrig pasta till middag åt sig själv. Jag åt chips direkt ur påsen. Vissa dagar orkar jag verkligen inte ens försöka.
 
Men man kan ju faktiskt göra upp egna planer när man reser också. Jag tänker besöka de fina lekparkerna runtom i stan. Bygga sandslott på stranden. Dricka sangria på berget med utsikt över havet. Cykla. Skriva. Läsa. Fota. Bara vara i solen.
 
Det blir bra. Jag har lärt mig många av de sociala koderna i Portugal nu, så jag vet att jag måste sätta ned foten när det trugas för mycket. Det kan vara nyttigt att inte vara så mjäkig.
 
 
Dagbok | | Kommentera

Nu börjar jag igen

Längesen! Mycket har hänt. Inte så mycket utanpå, men inuti. Senaste året kan beskrivas som att ha stått inträngd i ett hörn med högt stresspåslag helt oförmögen att ta sig någonstans. Det har med andra ord inte varit så härligt. Men som alltid kommer förändringarna i skov - det slår aldrig fel! - och nu händer allting samtidigt.
 
Under de senaste kvävande månaderna har jag febrilt försökt hitta vägar till att förändra tillvaron. Jag har bland annat letat större lägenhet åt oss, ansökt till utbildningar och funderat på hur vi ska göra med det här med Portugal. Inga lösningar har funnits i sikte och jag har försökt vara mindful och kolugn för att inte brisera av ovissheten. Men så smällde det till i helgen. Plötsligt är jag inne i ett lägenhetsbyte till en stor trea i barnvänligt område. Jag kommer även med stor sannolikhet in på distansutbildningen jag sökt, vilket betyder att vi skulle kunna spendera flera månader i Portugal. Till Portugal åker vi också nästa vecka och stannar till i mitten av sommaren. Väl hemma blir det förhoppningsvis flytt till trean och sen går jag från heltidsjobb till studier. Gah!
 
Från stiltje till full framåtrörelse. Jag hinner knappt med i svängarna. Den här stressen min stackars kropp utsätts för är verkligen inte hälsosam. Jag hoppas på att bara få vara snart. Bli lite nöjd och buddhistisk. Bo in mig någonstans. Det är mitt högsta mål i livet just nu. Att skapa ett riktigt hem åt mig och de mina.
 
Men först packa. Nästa vecka väntar familj, värme och sol i Portugal.
Dagbok | | Kommentera

Fettisdagen

UntitledUntitled
Idag är en ljuvligt syndig dag. Frossardagen. Själv bakade jag minisemlor häromdan med extra mycket mandelmassa i och lagom mycket grädde. Ute på gården sprang det omkring tjocka katter fulla med vinterpäls. De försökte få tag på hackspetten som knackar i väggarna dagarna i ända. Lillen är förkyld så vi är nu hemma och myser och snorar. Fast han saknar nog dagis som han numera springer till med glädje. Har inte ens tid att säga hejdå till sina arma föräldrar. Ett gott tecken.
 
Upp