Litet arkiv

Min sambo och hans familj har en lägenhet i Portugal och i somras var vi där ett par veckor. Det här är stranden som ligger en kort busstur bort. Ibland när jag står hemma i Stockholm och gör någonting helt vardagligt som att diska kan det ibland komma upp små minnesbilder från promenaden ned till havet. Den var nämligen inte helt lätt att göra med de oberäkneliga atlantenvindarna i hasorna. Den flygande sanden var som tusen nålar mot kroppen. Man fick verkligen känna att man levde. Ofta var jag tvungen att stanna och hålla i mig i någonting för att inte lyfta från backen. Men törstiga efter sol som vi var efter grå vinter och barnafödande tog vi oss ändå hela vägen ned till dynerna ett par gånger. Där låg vi sedan och tryckte vid varningsflaggen och de frustande vågorna och "jobbade på brännan" utan att känna hur stark solen faktiskt var. Glänsande röda män med flipflops och uppsvällda bukar travade obekymrat omkring. Jag fattade inte hur de stod ut i den där grovpeelande vinden. Själv var jag glad över mitt långa hår som viftade som en hästman kring ansiktet i blåsten och skyddade lite grand mot sanden i alla fall. När vi kom hem igen var vi skära som julgrisar i flera dagar och skapade små sanddyner på golvet så fort vi rörde oss. Vill man vara i vackra landskap får man lida pin (så går ordspråket va?).

 

(Lucka nr 6 i Emilys julkalender)