Skillnaden mellan ljus och mörker
Den här vintern har jag mått så himla dåligt. En vansinnig trötthet som lamslagit mig, stor ångest med panikinslag. Min livssituation har varit så kvävande. Det har inte gått att röra sig i någon som helst riktning på säkert två år och det har inte funnits något att göra åt saken. Jag sökte hjälp direkt nu. När jag mått så där förr om åren har jag väntat för länge. Månader som kastats bort på grund av en dum envishet och ovilja att inse faktum. Men trots att jag fick hjälp nästan direkt har den där tröttheten ändå hängt kvar. Första veckan här i Portugal var likadan. Jag rörde mig i gelé och fattade inte varför. Nu var vi ju lediga, kunde hjälpas åt med allt, vackra omgivningar, inga bekymmer.
Vi spenderade ju en dag på stranden, som jag skrev om i förrförra inlägget. Huvudet marinerades i solsken. Och efter den dagen märkte jag en enorm skillnad. Tröttheten är som bortblåst. Det fick mig att inse att bristen på sol under vintern antagligen är en stor anledning till att jag mått så kasst. Jag börjar jobba tidigt på morgonen innan solen gått upp, jobbar sedan hela dagen i arkivlokalerna i källaren på kontoret, kommer sedan hem när solen gått ned. På helgen har jag varit för trött för att gå ut i det gråa vädret. Inte konstigt att man blir deppig!
Men nu vet jag. Nästa vinter ska jag försöka gå ut på lunchen, göra det typiskt svenska och "passa på" att njuta av minsta solsken, äta vitaminer och kanske resa utomlands när det är som mörkast. Är så glad att ha insett detta.