Sen jag sist skrev
Vattnet har verkligen forsat fram under broarna sen jag sist skrev. Inte bara ute i världen utan i mitt lilla liv också. Jag har börjat min nya tillvaro som ensamstående mamma. När jag tänker på vilken vånda som legat bakom det här beslutet är jag mer än lättad över hur bra det gått hittills. Jag är fortfarande inte riktigt van vid mina ensamma kvällar dock. De ensamma dagarna går bra eftersom det är full rulle, men kvällarna känns tysta och tomma. Jag saknar Noah då. Det känns onaturligt att inte vara med sitt barn jämt. Det är bra att vi bara kör ett par dagar i taget. Åtminstone så här i början.
För att skingra allas våra tankar skaffade jag katt i samband med flyttkaoset. Tillåt mig presentera världens keligaste kattunge Lotus! Döpt av Noah efter den coola bilen. Han är underbar. En liten solstråle i dunklet. Det är svårt att fastna i grubbel när han hoppar upp på ens mage och spinner som en motorbåt. Vi är alla tre mycket förtjusta i honom. Trots alla blomkrukor som åkt i backen.
Jag har möblerat om hemma. Tapetserat två väggar, målat ett rum vitt igen, köpt möbler och organiserat i skåpen. Det är fortfarande rörigt på en del ställen, men jag får ta det sen. Det är så underbart att få se sina inredningsdrömmar ta form. Noah får det stora sovrummet nu och jag det lilla. Jag får äntligen en skrivbordsplats. Jag ska rita i höst och vinter. Och skulptera. Det mindre roliga har varit Postnords uteblivna leveranser och saknade varor från Ikea som det tagit nästan två månader att jiddra om. Nu är det ordnat i alla fall. Men jag hade ju gärna lagt den tiden på något roligare i sommar.
Noah har börjat i skolan nu. Kan inte fatta att han är så stor! Är det sista gången jag har barn i förskola? Jag hoppas inte det. Jag älskar förskolemiljöer. Alla material, teckningar, sneda skulpturer, byggen, pärlplattor och galonisar. Men Noah är mer än redo att börja i skolan. Han har redan bekantat sig med flera skolbarn genom att prata med dem genom dagisstaketet som gränsar till skolgården. Jag vet inte hur många gånger han har sagt att han önskar att han slapp alla de där staketen. Att han vill vara fri. Nu är han äntligen utsläppt. Jag tror att han kommer att trivas utmärkt i skolan. Men det tar förstås tid att vänja sig.
Det har hänt fler tråkiga saker, mer än separationen och coronan då. Min älskade moster gick bort i mitten av sommaren. Det känns helt ofattbart. Och min mamma har därmed blivit halv. Det är märkligt med tvillingar, hela deras person går verkligen in i den andre. Mamma säger att hon alltid sett sin syster som en förlängning av sig själv. Att det är som en del av hennes kropp. Och nu är den kroppen bara borta. Hur kan det ens få vara möjligt? Det är första gången mamma är helt ensam. Så där som vi andra alltid varit.
Jag har verkligen inte orkat mycket denna sommar. Det syns i mitt ansikte, så detta är den enda bilden jag tagit på mig själv. Jag har varit en kraftlös mamma, osynlig vän och oengagerad familjemedlem som mest bara velat lägga mig ned och gråta. Det har jag gjort också emellanåt. Särskilt i juni och juli när min moster precis dött och jag var mitt uppe i att försöka starta upp mitt nya liv som ensamstående. Jag kände som fantomsmärtor efter den lilla familj jag haft i så många år. Sommaren har varit en avvänjningsperiod. Jag känner ändå att jag tillåter mig själv att få vara ledsen och kass det här året. Jag är ingen supermänniska som glatt ler mig igenom livskriser. Det får vara så 2020. Hela världen är ju upp och ned ändå så jag är ju inte ensam i kaoset.
Min brors lilla Ebba får representera mig istället. Så här har vi legat och blängt hela semestern.
Men det har såklart hänt bra saker också. Som att Noah fått uppleva hur det är att hitta en bästis och bli så där kompiskär att man blir helt uppfylld av den andre personen. Och hur en sprittande livslust har funnits jämte alla sorgekänslor i separationen. Det tror man inte innan när man våndas inför beslutet att splittra sin familj. Både jag och mitt ex är bästa vänner och vi stödjer varandra och vårt barn genom den här tiden. Det känns fint. Och jag har hittat en ny vän som går igenom precis samma sak. Hon bor bara ett kvarter bort. Ibland dyker personer upp precis i rättan tid.
Nu ska jag koppla upp mig mot mitt livs första föräldramöte i skolan. Det blir digitalt. Så 2020:igt. Vi hörs vidare snart.