Jag tänker på mig själv
Nu är jag här igen. Fick plötsligt lust att skriva och dokumentera.
Det första jag vill säga är att jag inte varit så här tillfreds någonsin tidigare i livet. Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket för det. Mycket ris som nu blivit till rosor. Det är väl så det är kanske. Man måste gå igenom allt innan man har vett att uppskatta saker. Flosklerna står som spön i backen, men jag uppskattar verkligen mitt helt vanliga liv något enormt just nu. Det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfreds. Det är för att jag liksom kan gå från A till B med nästan allt jag tar mig för. Det behöver inte vara stora saker, men att ha möjlighet att sätta minsta lilla plan i verket och genast se effekten av den är så himla tillfredsställande. Jag är långt bort från den där känslan av att vara bakbunden jag kände förr om åren. Aldrig mer vill jag ha det så.
Det enda jag inte fattar varför jag gör är att periodvis gå in på Tinder. Varför i hela friden? Om man mot förmodan hittar någon intressant där krävs det inte mycket för att det ska ebba ut. Jag är inte gjord för det där. Hur ska man kunna klicka med någon med hjälp av några selfies och lite kallprat? Hur många bra människor missar man inte för att man går miste om hela energin kring någons verkliga personlighet? Hör inte tonen, ser inte blicken. Det är inte för mig. Det bara stjäl energi. Och så blir jag trött när jag ser gifta bekanta som är ute och trålar och tror att man inte ska känna igen dem.
Idag ska jag ut i solen med en vän istället. Hon har gett mig en lampa och en tomatplanta så jag ska bjuda henne på lunch på strandkaféet. Det har dykt upp två andra kaféer i närheten också. På den andra stranden och i herrgården vid parken. Älskar min förort.
Det var det för den här gången.