Litet arkiv

 

 

Jag har inte haft ett eget rum att göra vad jag vill i på mycket länge. När jag jobbar på mitt vanliga jobb sitter jag i ett öppet kontorslandskap med folk som ständigt kommer och går. I skolan hade jag en egen arbetsbänk, men även den var en del av en stor sal med en massa andra arbetsbänkar. Folk staplade sin bråte på hög och tjattrade så att det var svårt att tänka. Jag behöver få vara ensam för att kunna arbeta på bästa sätt.

 

Numera är vi ju tre personer i vår lilla förortstvåa. Svårt att få plats och svårt att få arbetsro. Därför blev jag så till mig när jag en dag rotade igenom verktygslådan i mormor och morfars gamla uthus. Jag lade plötsligt märke till fönstren. Vad fina de är, tänkte jag. Jag undrar hur rummet skulle se ut utan alla dessa prylar. Det skulle passa som en liten ateljé av något slag. Synd att ingen röjt upp där inne så att det går att sitta någonstans. Typiskt min slarviga släkt.

 

Nästan genast insåg jag att om jag nu skulle beskylla släkten för att vara slarvig så fick jag väl ta och föregå med gott exempel. Själv röja upp och göra fint, helt enkelt. Så jag frågade mamma om jag fick göra en studio av "boa". Det gick absolut för sig.

 

Herregud, jag kunde knappt bärga mig. Började genast planera hur jag ville ha det. Dessvärre fick jag vänta med projektet till sommaren därpå eftersom jag blev gravid ett tag efter denna idé hade slagit mig.

 

Min morfar, alltså... Han bodde praktiskt taget i det där lilla rummet och löpte amok på slutet när han blev för senil. Svetsade fast grejer lite här och var som han tyckte. Spikade in spikar när han kände att han behövde hänga ifrån sig någon mojäng. Int' behöver dä va fint int'. Det var inte lätt att tömma all denna bråte. Väggarna, taket och fönstren var fulla med hål. Jag hade gärna behållit arbetsbänken, men tyvärr var den ihoplödd med diverse lådor och en stor kätting (varför?) som satt fastkilad i väggen. Så, ville jag ha bort ett par lådor följde resten av inredningen med.

 

När rummet efter mycket om och men var tömt var det så dags att försöka tvätta bort 50 år av smuts. Innan morfar använde "boa" som verkstad bodde grisarna där inne. Jag misstänker att det låg smuts kvar från den tiden också. Det tog två dagar att få rent. Sen spacklade jag och målade väggarna vita. Golvet fick vara. Det ska ändå bli smutsigt på cementen av framtida pysslande. Med hjälp av diverse fynd från den lokala loppisen samt möbler jag hittat på vinden lyckades jag till slut få till en alldeles egen mysig hörna till mig själv.

 

Nu heter den inte "boa" längre utan "Snickis". Efter snickarverkstaden på fritids som jag älskade att vara i som liten. Trots att jag bara kommer att kunna vara i Snickis ett par gånger per år känns det så skönt att veta att det finns ett litet rum tre timmar bort som bara är mitt. I sommar ska jag försöka vara där så mycket det går.

(Lucka nr 9 i Emilys julkalender)