Träd efter träd oändligt
Min vän gav mig ju en gullig liten lampa igår (gammal från IKEA) och en tomatplanta. Lampan står på månbordet nu och tomaterna vid balkongfönstret. Där är det varmt och ljust hela dagen. Jag vågar inte ställa ut dem på balkongen än för det stället betyder döden för allt levande. Typ. Eller så är det bara jag som saknar gröna fingrar? Hur som helst ska den växa upp till att bli något som heter Honingstomat. Min vän köpte plantan av en gul teddybjörn med röd magtröja i Sjumilaskogen som lovade att den skulle bli söt som honing. Jag är förväntansfull.
Vi lyckades gå vilse i skogen på vår promenad från stranden. Det var mitt fel. Jag sa att jag visste vägen men sen glömde jag bort mig i pratet och så gick vi liksom i cirklar bara. Vi följde efter två män som såg ut att hitta. Det gjorde de inte. Inte till dit vi skulle åtminstone. Stadsbarn som vi är kan vi inte läsa av väderstreck med hjälp av myrstackar, mossa och lavar så vi gick åt det håll trafiken brusade istället. Länsvägen är ju stadens flod och vid länsvägens rand bor människorna. Det fungerade. Vi hittade tillbaka till civilsationen.
Vi pratade om dejting. Min vän är bra på det där. Hon hade hittat nån som kunde passa mig sa hon. De hade ätit middag hemma hos honom och han sa plötsligt "Du undrar säkert vad det är för tavla som hänger på väggen här bakom mig. Jo, det är ett motiv från finska vinterkriget..." Hon hade inte undrat men han babblade på ändå. Då hade hon tänkt att han skulle ha passat mig istället, för hon tror att jag är en sån som kan sånt där. Jag tyckte det var jättekul att det är bilden hon har av mig. Att jag vill diskutera konst och krig när jag är på dejt. Jag svarade att hon kunde behålla honom. Jag pratar inte vinterkriget förrän på tredje dejten! (Förlåt töntiga skämtet, känner mig som en medverkande i det skämsiga programmet Kulturfrågan Kontrapunkt)
