TBT: En lägenhet i Berlin

Första och enda gången jag har varit i Berlin bodde vi hos en kompis vid Rathaus Neukölln. Den lägenheten, alltså, den har etsat sig fast i mitt minne. Jag kände för att aldrig lämna huset. Bara vara där jämt och bläddra i gamla lexikon och seriealbum och dricka kaffe ur farmoderns servis. En gång i tiden avskydde jag färgen orange, men efter att ha suttit på de där stolarna i köket har jag ändrat mig. Orange - snygghetens färg. Särskilt tillsammans med trä och rosa. Nästa gång jag flyttar ska jag inspireras av den där lägenheten. Lägenhetsinnehavaren gav mig för övrigt en av de rosa kopparna, så den får bli min ledstjärna vid nästa inredningstillfälle.
 

TBT: När vi drog olycka över oss i Kyoto

2009 var jag och R på vår första resa tillsammans. Vi åkte till vårt drömland Japan. Jag hade varit i Tokyo tidigare, men den här gången spenderade vi den mesta tiden i Kyoto.
 
Kyoto och Tokyo är som varandras motsatser. Medan huvudstaden är en salig blandning av gammalt och futuristiskt är Kyoto extremt traditionellt. Det vimlar av tempel och välkrattade japanska trädgårdar och folk bär kimonos när de går och handlar.
 
Man skulle kunna tro att olyckan redan drabbat oss här med tanke på min avsaknad av ben, men nej, det var inte jag som blev straffad av gudarna den här gången.
 
Vi bodde hos R's gamla klasskompis Kenta en bit utanför stan. För att spara pengar tog vi oss runt på hyrda cyklar. En dag bestämde vi oss för att utforska smågränderna för att se vad vi kunde hitta. Vi cyklade igenom ett ödsligt bostadsområde med helt vanliga villor. I en skogsdunge i utkanten av det fick jag syn på en massa lyktor som vajade i vinden. Jag ropade på R och pekade.
 
Lyktorna ledde oss uppför en trappa in mellan träden. Ljuset blev plötsligt annorlunda, mörkt och dunkelt. Där uppe på en plattform av sten lyste hundratals lyktor i rader. Alla med svarta tecken på. En av papperslyktorna hade lossnat undertill och slog dovt och rytmiskt mot de intilliggande. Det konstiga var bara att vi inte kände av någon vind. Vi stod länge och förundrades över detta.
 
Till höger om oss fanns ett litet tempel omgiven av buskar och träd. Det satt små vita papperslappar överallt på grenarna. Vi gick upp för trappan och hittade högar av papper och pinnar med olika tecken på. Det verkade vara böner av något slag. Vi tog varsin träpinne.
 
Sedan cyklade vi hemåt. Ovetandes om olyckan vi just dragit på oss.
 
Väl hemma visade vi upp pinnanrna vi tagit vid templet. Kenta tydde tecknen och sa att det var spådomar om vår respektive framtid, men han visste inte exakt vad de betydde eftersom tolkningen antagligen fanns skriven i templet någonstans. Man fick dessutom inte ta med sig pinnarna därifrån sa han, så vi var tvungna att genast åka tillbaka och lämna dem. Det gjorde vi. Nu var stället ännu mer spöklikt.
 
Väl på plats igen lyckades Kenta tolka våra spådomar. Min var rätt vanlig. Det var nånting om att jag skulle göra något nytt och spännande snart som skulle vara utvecklande för min person. R:s, däremot, var en helt annan femma. Kenta började gapskratta och skaka på huvudet efter att han läst om den. Han ville först inte säga vad det stod för det var tydligen så fruuktansvärt hemskt. R blev alldeles blek. Kenta sa att det var den ultimata oturspinnen han tagit. Ungefär allt i livet skulle gå åt skogen. Det var död och förbannelse och elände. Och när R väl trodde att han var på rätt köl igen, skulle helvetet braka lös än en gång. Så skulle livet se ut tills dess han inte orkade mer. Vi var tvungna att genast offra något åt gudarna och hoppas på det bästa.
 
Kenta instruerade oss hur vi skulle göra. Man tog först en vit papperslapp och knöt kring valfri kvist. Sedan kallade vi på gudarna genom att klämta i en klocka. Därefter bad alla en bön och bugade sig och hoppades på att gudarna var på bra humör. Sedan klämtade R i klockorna igen - fem gånger tror jag - för att bönen skulle skickas iväg.
 
Stämningen var faktiskt obehaglig kring templet. Man kände sig inte välkommen. Jag skyllde det på R. Själv var jag ju som tur var lite mer poppis än honom i andevärlden.
 
R, som säger sig inte tro på det övernaturliga, var tyst hela vägen hem medan Kenta skrattande körde den skruttiga flakbilen. Jag tyckte synd om honom och sa att gudarna säkert tyckte det var himla trevliga förlåtelseböner vi offrat till dem och att livet snart skulle ljusna. "Eller hur, Kenta?"
- We'll see...
 
Inte så mycket stöttning där inte. R återkom ofta till spådomen de nästkommande dagarna. Han var märkbart stött över att gudarna tydligen inte hade mycket till övers för honom. Vad hade han gjort dem, liksom? Han som var en sån hyvens karl.
- Inte för att jag tror på sånt där, försökte han intala sig. Fast man vet ju aldrig...
 
Nåja, vi har inte märkt av någon större olycka än så länge, så vi får väl hoppas på att bönerna föll i god jord ändå. Spännande var det i alla fall. Det är inte alla som varit osams med japanska gudar.
 

DIY: Porslinsmålning

Jag brukar ibland köpa på mig vita koppar och muggar på loppis för att ha att måla på när andan faller på. Dessa har jag i min lilla studio i vår stuga.
 
Det här är mitt första klumpiga försök som jag gjorde för ett par år sedan. Det krävs en hel del övning för att få till jämna penseldrag. Jag är inte riktigt där än, men har å andra sidan inte målat på jättelänge nu.
 
Det finns pennor med porslinsfärg också. Jag gillar de ojämna linjerna. Om man trycker lite för hårt blir det rinniga klumpar. Det kan man utnyttja när man är ute efter en tydligt handgjord känsla.
 
Den rutiga koppen till höger målade jag slarvigt med flit. Färgen såg ut som rinnande bläck vilket ju är jättefint och det lyckades stelna mitt i rinnet också.
 
Man kan leka med formen. Låta motivet rinna ned i fatet till exempel. Här tänkte jag mig mönstret som skvättande vatten.
 
Kan verkligen rekommendera porslinsmålning som ett sätt att varva ned. Mycket meditativt utan krav på att slutresultatet måste bli perfekt. Man kan bara torka av färgen och börja om på nytt ifall man inte blir nöjd. Färg finns på exempelvis Panduro.
 
 
Upp