Första veckan
Det är t-shirtväder här men atlantenvindarna är fortfarande kyliga. De oisolerade husen är kallare än luften utomhus, så vi går omkring med flera lager kläder och tofflor med tjocka sulor här hemma. Men det gör ingenting för solen skiner starkare för varje dag. Det är bara en tidsfråga innan rummen kommer att värmas upp så pass mycket att det räcker över natten.
Vi lever verkligen upp här. Noah är som en annan liten person nu när han slipper vår mörka grotta i Stockholm. Det finns så mycket yta, så många fönster med spännande växter utanför, så många hundar och katter på gatan och barn på den stora lekplatsen på gården. Folk hälsar artigt i hissen och håller upp dörrar och hjälper mig när gossen grinar i affären och jag måste hämta något från en hög hylla.
Varje dag får vi besök av någon. Mest av Ruis morbror. En högljudd, småmacho men känslig man som är helt till sig i Noah. Känslorna är besvarade. Han lagar mat åt oss och åker ända från Lissabon för att ge oss paketen med portionerna.
Den pratglada husvärden kommer också förbi emellanåt. Det tar timmar innan man blir av med henne. Vi har försökt förekomma besöken genom att ringa på hennes dörr istället så att vi själva kan välja när vi vill att samtalet ska vara över. Det har hittills inte lyckats. Hon har antingen inte varit hemma eller struntat i att öppna för att hon ska ha en ursäkt att komma hem till oss. Hon ser ut som Anita Ekberg gjorde på äldre dar och jag föreställer mig att hon ligger insvept i en silkesmorgonrock på en divan och käkar druvor hela dagarna. Det skulle inte förvåna mig. Hon är väldigt trevlig, bara outhärdligt snacksalig och med stark röst. Tur att jag inte pratar portugisiska så att jag kan smita undan ibland och låtsas byta blöja på Noah.
Ett litet minus i tillvaron är vårt dyra internet som vi måste snåla med. Jag kommer inte kunna blogga så pass mycket som jag planerat men å andra sidan får jag mer tid för annat. Bristen på surf har gjort att jag fått tillbaka en del av inspirationen för att måla och skriva. Jag har därför kommit en bra bit på väg med bilderboken jag jobbar på. Pga datorstrul måste jag dessvärre skriva allting för hand så det tar sin lilla tid men är säkert nyttigt.
Vi lever verkligen upp här. Noah är som en annan liten person nu när han slipper vår mörka grotta i Stockholm. Det finns så mycket yta, så många fönster med spännande växter utanför, så många hundar och katter på gatan och barn på den stora lekplatsen på gården. Folk hälsar artigt i hissen och håller upp dörrar och hjälper mig när gossen grinar i affären och jag måste hämta något från en hög hylla.
Varje dag får vi besök av någon. Mest av Ruis morbror. En högljudd, småmacho men känslig man som är helt till sig i Noah. Känslorna är besvarade. Han lagar mat åt oss och åker ända från Lissabon för att ge oss paketen med portionerna.
Den pratglada husvärden kommer också förbi emellanåt. Det tar timmar innan man blir av med henne. Vi har försökt förekomma besöken genom att ringa på hennes dörr istället så att vi själva kan välja när vi vill att samtalet ska vara över. Det har hittills inte lyckats. Hon har antingen inte varit hemma eller struntat i att öppna för att hon ska ha en ursäkt att komma hem till oss. Hon ser ut som Anita Ekberg gjorde på äldre dar och jag föreställer mig att hon ligger insvept i en silkesmorgonrock på en divan och käkar druvor hela dagarna. Det skulle inte förvåna mig. Hon är väldigt trevlig, bara outhärdligt snacksalig och med stark röst. Tur att jag inte pratar portugisiska så att jag kan smita undan ibland och låtsas byta blöja på Noah.
Ett litet minus i tillvaron är vårt dyra internet som vi måste snåla med. Jag kommer inte kunna blogga så pass mycket som jag planerat men å andra sidan får jag mer tid för annat. Bristen på surf har gjort att jag fått tillbaka en del av inspirationen för att måla och skriva. Jag har därför kommit en bra bit på väg med bilderboken jag jobbar på. Pga datorstrul måste jag dessvärre skriva allting för hand så det tar sin lilla tid men är säkert nyttigt.
wow vad härliga bilder!